Hej!

Pengarna finns där i form av, ja spelar roll, och det är inte där begränsningen ligger.

Jag söker oss som väntat på det rätta ögonblicket.

Du vet vem du är. Passet finns där i väskan och du är redo att ge dig av inom ett par timmar, oavsett vart färden bär. 

I en guidad meditation som en god vän gav mig som en gåva, så färdades jag på andra sidan muren. Jag tog mig under muren och kröp upp på andra sidan. Där fann jag honom. Han satt där som en parodi på sig själv, svart rock, hela hand siluett var svart, hans cowboyhatt och de kända, gamla stövlarna, han är dammig, svart och dammig, jag ser hela hans profil där han sitter på en gammal trästol, bakåtlutad, hatten har han föst framåt så det ser ut som han sover...

men jag känner honom. Vi känner varandra sedan länge,.. men jag hade inte väntat mig att se honom igen. Så är han här, jag vet inte vad jag ska känna,.. jag har en svart och rosa korsett på mig, märker jag, tittar ner på min kropp och blir lycklig över vad jag ser. Jag ser på mina händer och kan inte annat än känna kärlek inför hur fantastisk väl formade mina händer är. Min hud är len, mina ögon trötta, men lyckliga. De svider lite men det är ok. SOm om jag har grus i ögonen. Korsetten som min kära väninna har sytt åt mig. *hjärta*

Jag känner hur mitt jag tar plats på ett djupare sätt i denna kropp, som om mjukvaran har uppgraderats. Jag börjar få riktigt flyt med skrivandet tror jag. Nu känns det iaf bra och jag är mycket säkrare med hur jag ska placera mina fingrar: känner hur jag vill springa iväg och tror att jag ska kunna, så snubblar jag på orden och bannar mig själv. Slutar andas och skriver sämre. 

Han sitter där, min cowboy, men vad som intresserar mig mer är de ljud jag hör lite längre bort längs muren. Musik, röster, sång... en flöjt som lockar, en fiol som smeker, en kvinnas stämma, viskande, rytmer som kallar mig till dans... kom med och dansa. 

Förtroligen,

Ann-Charlotte 

130823

Jag vill göra Adams födelsedag speciell. Jag vill hitta ett speciellt smycke åt honom. En guldlänk, en symbol, ett minne av att han nu stigit in i mansåldern och att han nu ansvarar för sina egna val. Att jag litar på honom, att jag vet att han kan stå på sina egna ben, och skulle han snubbla så vet han att jag alltid finns där för honom. Jag finns i hans hjärta där hans Moder bor. Tilliten finns där. Det kommer att lösa sig. Jag åker in till stan imorgon för att kika på något speciellt åt honom. Jag vill också rita ett häftigt kort till honom så att han kan minnas dagen extra bra. Jag vet redan nu att det kommer att bli en speciell dag på alla sätt. Mallan och Birgitta kommer hit på dagen också, så det kommer att bli extra festligt. Får göra lite extra tårta och en massa godis nu under helgen. Falafel, hummus, baba ganoush och goa röror.  Ja, det får bli en pesto från min egen hemodlade basilika, eller kanske Thaimat? Jag har ju den där Thailändska basislikan som är helt underbar... nåja, vi får se, inspirationen börjar flöda. Gott så.

Idag träffade jag honom. Jag blir andfådd bara jag tänker på det. Min cowboy. 

Plötsligt fanns han bara där. Och han satt där på parkbänken i Wadköping, i Örebro.

Han livnär sig på att lära ut italienska till innevånarna i Lindesberg. Och jag har det på min bucket-list; "jag talar nu flytande italienska". Min lärare har kommit. Och han är perfekt. 

Napoli. Napoli soterranea. Skräckblandad förtjusning. 

Nu får jag för "gudomligt äventyr". Oh, baby, here we go...

to be cont'd

with pleasure,

Miss AC och ett resande teatersällskap

.

130824

Ann-Charlotte Stewart <butterflycoach@gmail.com>
12:22 AM (0 minutes ago)
to Jan
Kommer du ihåg honom, Jan?  Och mitt resande teatersällskap?
Jag mötte honom igår. Först fattade jag inte vem han var. Men så slog det mig. Profilen, det svarta, tjocka, långa vackra håret. Ögonen. Hans självklara och lite lagom kaxiga stil. Helt avslappnad, helt cool. Precis som jag. Som att möta mig själv.
Han är spännande. En filosof. Han är från Neapel...  och den här gången satt han på en parkbänk i Örebro. Allt är så helt naturligt med honom. 
Praktiskt nog så är han språklärare och råkar ge lektioner i italienska i Lindesberg. Lindesberg!! Av alla platser på denna jord. Där håller han hus, min italienske cowboy filosof. 
Jag ville bara dela för att fira detta fantastiska som händer i mitt liv. Jag tror bara det är du som kan förstå just nu. Men jag känner att jag kommer att kunna berätta en väldigt bra historia i takt med att detta utvecklar sig. Jag är som Vesuvius på insidan. Jag klarar knappt att bärga mig. Om jag förlorar kontrollen riskerar många miljoner människor att skadas och dö... men det är ju just det som gör att livet är så oerhört levande i Neapel.
Hoppas du har det bäst, bäst, bäst!!    
Tack för precis allt!  
Kram,
Ann-Charlotte
130826 Naturist på Ängsö
Nu är det snart Adams födelsedag. Men jag återkommer om det. 
En helt fantastisk dag är till enda. Lars tog mig till Ängsö utanför Västerås. Vi åkte till naturistbadet och det var något alldeles nytt för mig. Bara att helt naken kunna gå runt bland alla dessa hanar som sitter omkring och äter med sina ögon och gör det mycket synligt och tydligt med sina kroppar. En värld som jag inte förstår, eller inte minns. Det känns lite som att vara en apa på zoo, men jag är ju inte tvingad att vara där, så det finns något som drar mig. En instinkt. Ett djur inom mig. Vad är det djuret behöver? Slita ett annat djur i stycken, som ett lejon? Bli sliten i stycken som ett lamm bland lejon? 
Inget av dem. Jag vill, önskar bara att få känna mig hemma i min kropp. Att trivas till fullo, för en stund, med allt det som är jag. Att kunna slappna av och ta emot kärlek utan att tro att jag behöver återgäla, säger man så, på något sätt behöva betala tillbaka för att jag får kärlek och ömhet.
Var uppstod skillnaden, skulden? Varför kan inte jag, precis som alla våra fyra katter, bara njuta och ta emot?
 
METAMORPHOS
Är en process som börjar nu. Den börjar i och med att du läser dessa ord.  Du kan naturligtvis sluta att läsa, men om du fortsätter så kommer också processen att börja. 
Du kommer inte att vara densamma när processen avslutas om 365 dagar. 
Det här är en inbjudan. Vad den innebär vet ingen i dagsläget. Vi skapar på vägen. 
Vi börjar nu med det allra, allra, allra minsta babysteg vi kan ta mot det vi älskar allra mest...
vieni a ballare con me... tesoro mio

Visningar: 49

Kommentera

Du måste vara medlem i Vår Nya Värld för att lägga till kommentarer!

Gå med i Vår Nya Värld

© 2018   Created by Stefan Uhlén.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor