Zen Tarot Card

Bilden stämmer bra på hur jag känner mig i detta ögonblick. Nedtryckt, snärjd, inlåst, blockerad. 

Jag är så trött på mitt liv just nu, och det nya har inte visat sig.

Vill ut och bort, vill bli ny och ren. Vill tvätta bort allt det svenska. Vill känna pulsen igen, vill känna livet och kärleken och glädjen flöda i mina årdror. Tvätta bort den här känslan av att känna mig gammal och se gamla människor runt omkring mig som långsamt går mot en rätt så plågsam död.

Jag har så många idéer om vad vi skulle kunna göra för att få fart på saker och ting, men det lyfter inte, ser fortfarande mest bara hur de gamla systemen och människorna i dessa system förfaller. Ja, jag var ute på stan ikväll och upplevde Örebros nattliga atmosfär. Jag blev bara ledsen av det hela. Ytligt, tomt, förnedrande. Det handlar inte så mycket om vänskap och ha roligt tillsammans, utan mer på vem man ska försöka få med sig hem.   Alkohol gör människor konstiga. Jag kände mig som en total främling i detta spel, som jag så klart spelade med i. Ett jäkla hycklande och en massa tomma charader. Jag är så trött på det.

Finns det något bakom fasaden? Varför är utseende så viktigt i den där världen? Yta och rätta kläderna. Trött på detta trams. 

Om jag går djupare finns det självklart en smärta inom mig. Vari består den sorg och ledsnad egentligen, som så tydligt speglade sig i allt det jag upplevde ikväll?

Jag fick ett mejl idag från min tidigare mans nya kvinna. Hon är jätterar och jag är verkligen glad att Jason har hittat henne och att mina två barn nu har ännu en mamma. Hon bryr sig verkligen, så det är en välsignelse, dessutom är hon så klok och kärleksfull och så bor hon och numera också Jason och våra två barn just nu där hos henne i Wales. Mycket, mycket närmare än Auroville, Indien. Allt det är toppenbra.

Vad som smärtar mig är att hon efter att ha bott med min son ett tag nu, också har samma känsla som jag, nämligen att han troligen har haft någon form av  mild autism eller asperger sedan han var liten och det är därför han har haft det så jobbigt. Jag känner mig som en idiot att jag inte fattat. Jag har heller inte fattat att jag själv har lidit av någon liknande störning. För han och jag, liksom min pappa har varit väldigt lika. Stor social fobi, kronisk trötthet, patologiskt blyga och rädda för människor. Jag var själv livrädd för människor hela min uppväxt och hade inte tillit till en enda människa innan jag var 30 år. Jag har heller inga syskon, så det vara bara jag. Jag delade aldrig något med någon annan. Jag har alltid varit en ensamvarg, men inte för att jag valde eller ville vara så, det var för att jag inte vågade vara med människor eller ens prata med dem.

I den största delen av mitt liv har jag varit övertygad om att människor vill mig illa, och så klart så blev det så. Lösningen var när jag var yngre att ta avstånd genom att vara den som gjorde illa först. Sedan blev det mest bara att jag inte öppnade upp utan blev tillbakadragen och reserverad. Med tiden utvecklade jag en proffsig fasad som jag visade upp när jag var ute bland folk eller när jag hade vänner hemma. En fasad av avslappnad spontanitet och uppsluppenhet. Ibland en clown.

Men bakom alla fasader finns något... någon annan. Jag.

Med åren har jag lärt mig att älska mer och mer av det som är jag. Men jag märker igen och igen att jag inte är helt framme. Hittar ömma punkter, gamla blåmärken och ärr i min själ, en del stora skador som jag efter all denna tid känner att jag kanske aldrig kan läka dem. Relationer som gått i stycken, fula saker jag sagt och gjort som aldrig kan suddas bort. Och så det här med min son, som jag nu inser har varit så förgiftad, kanske mest från det amalgam han fått från mig, men säkert också från gifter i mat och luft. Jag har tolkat hans tysthet och tillbakadragenhet som ett personlighetsdrag, för min pappa var precis likadan. De har tom samma kroppshållning, samma profil och ibland känns det som min far och han är samma själ. Som om pappa kommit tillbaka till mig i min egen son.

Jag vet inte om jag gillar den tanken. Men den har kommit till mig många gånger. 

Adam är en mäktig och gammal själ. Han är kanske min allra viktigaste lärare. Han har varit hos mig i 17 år nu. När han föddes var han så stilla och så nära mig. Han yppade inte ett enda ord förrän han var två år, men vi hade en djup och rik kommunikation ändå. Adam är den själ som lärde mig att kommunicera genom hjärtat. Jag såg aldrig eller upplevde att det var något "fel" i att han var som han var. Men andra sa det till mig i hans förskola. Det trodde han hade fel på hörseln och ville testa honom, jag visste att han hörde bra och blev irriterad på att de la sig i. Adam var och är helt perfekt för mig.

Vi var så nära de fyra, fem första åren. Han ville alltid att jag skulle bära honom och det gjorde jag, så han hängde på min höft som en liten babyapa i många år. Vi tittade ofta varandra djupt in i ögonen och det fanns en sån värme och kärlek i hans ögon. Ibland pussade han min arm samtidigt som han tittade mig djupt in i ögonen, som den värsta charmör. Han var verkligen en helt underbar solstråle. Men så hände något och ljuset försvann i hans ögon.

Jag vet inte vad det var som dödade ljuset, men jag har inte sett det på länge. Det gör ont. 

Vi har nu bott tillsammans här i Sverige i tre år och det har slitit på både honom och mig. Många gånger har jag varit så orolig för honom. Hans största intresse har varit att sitta framför datorn och spela spel. Han har fått jättefina vänner som han spelar med och många gånger har jag hört honom sitta här, där jag nu sitter och skratta högt och hjärtligt, lekfullt tillsammans med sina vänner. De stunderna har glatt mig, men så många andra stunder har varit ledsamma. Vi har fått allt mindre kontakt med varandra eftersom vi inte har haft nåt sätt att mötas.

Samma som med min pappa. När han dog i en bilolycka 1982 var vi mitt uppe i ett stort gräl. Vi skildes så och jag har aldrig sett in i hans ögon och sagt "jag älskar dig". Kanske älskade jag honom inte, jag hade inte respekt för honom, tyckte han var en lögnare, tyckte han var svag, var en pappa som betalade för sin arbetsnarkomani genom att skämma bort mig med pengar och saker. Men han var inte där och när han var där så hade han migrän. Samtidigt som han var en duktig affärsman och superintelligent på många sätt, men jag fick inte det jag behövde.

Med Adam har det varit annorlunda. Jag har många gånger varit superfrustrerad på honom för hans trötta sätt och ovilja att göra något alls förutom att spela spel. Jag tycker själv att jag varit bra på att låta honom veta att jag älskar honom. Ville inte göra som mina föräldrar gjorde. De sa aldrig till mig att jag var älskad. Det förekom heller aldrig någon kroppskontakt, inga kramar eller kyssar. Två unga föräldrar som var väldigt upptagna av sig själva och att visa upp en lyckad och fin fasad.

Känslor fanns inte utrymme för, förutom bakom lyckta dörrar. Jag satt många gånger på nätterna utanför deras sovrum när de grälade. Jag bestämde mig för att aldrig hemlighålla mina känslor, så jag gick ut på gräsmattan utanför villan i Sigtuna och skrek ut min ångest, vrålade så att ALLA våra grannar skulle få höra hur ruttet det var inuti vårt fina hus. Min pappa blev så klart galen.

Nej, jag ville att våra barn skulle få vara fria, få uppmärksamhet, få synas, bli kramade och öppet älskade och respekterade, även om jag själv aldrig fått det jag ville ha längst in i hjärtat. 

Har jag varit bra som mamma? Ja och nej. Jag har gjort en massa saker fel, fel, fel, men så här i efterhand är det lätta att se. Jag har gjort en del riktigt bra saker också. Kunde jag har gjort annorlunda? Nej, jag hade den information och erfarenhet jag hade då. Jag hade självklart gjort annorlunda med den vetskap jag har nu. Men samtidit gör det ont att inse att Adam hade kunnat få hjälp tidigare i sitt liv om jag förstått att han var förgiftad. Om jag lyssnat mer på andra.  

Så var är jag med allt detta nu? Jo, mejlet jag fick från Isas och Adams nya mamma. Hon berättar att henne partner jobbar med ett speciellt program för barn och ungdomar med autism, autismspektrum sjukdomar  och asperger och att hon vill hjälpa oss att hjälpa Adam. Det känns så konstigt att prata  om honom så här, men det är fler än jag som ser och upplever det. Att jag inte fattat. 

Samtidigt kanske det inte är så alls. Hade min far någon form av asperger han med? Han var säkert lika kvicksilverförgiftad som jag och Adam. Samma med min egen morfar som också dog tidigt, han stod som så många bönder på den tiden och betade utsädet med kvicksilver för att det inte skulle ruttna. Han fick magsår och var helt slut vi 50 års ålder och dog när han var 51 i en olycka. 

Kvicksilvret har förföljt mig. Det finns fortfarande i min mun. Det är inte förrän i vuxen ålder jag börjat studera dess effekter, men jag ser mer och mer att jag själv varit ett offer för Merkurium. Social fobi, raseriutbrott, självmordstankar i år, ångest, panikångest, depressioner och så alla fysiska sjukdomar som att allt mitt hår rasade när jag drabbades av Alopecia universalis. Astma, allergier mot så gott som allt, massor av infektionssjukdomar, öroninflammationer till förbannelse, migrän och så kronisk diarré sedan 1994. Den dras jag fortfarande med.

Jag har blivit mycket bättre med åren och jag har jobbat hårt för det. Och lärt mig massor. Så ja, jag har blivit mycket friskare, mycket av mitt hår är tillbaka, men långt ifrån allt. Samtidigt är jag i denna stund så ledsen, som så många gånger förr. 

Att aldrig få fullt ut uppleva sin fulla potential. Den tanken gör väldigt ont. Att gå emot sin egen död, lämnandet av denna fina kropp jag har och aldrig fått uppleva mitt kroppstempel i sin fulla glans. Jag tittar mig i spegeln dessa dagar och tycker jag ser sliten ut. Jag är sliten. Jag känner mig emellanåt så gammal. Det känns som om jag varit ute i krig i hela mitt liv. Inte aktivt hela tiden, men kriget har alltid funnits där, även när jag lägger mig att vila på kvällen, så fortgår kriget därutanför i världen och inne i mitt hjärta.

Jag har blivit så bra på att skyla det, fokusera på annat, hålla mig "busy" med en massa projekt och "viktiga" saker. 

Äntligen har jag blivit så trött på all denna yta och fasad att den krackelerar av sig själv. och hela världen därutanför krackelerar samtidigt. Är det jag som går sönder och därför min värld som går sönder, eller är det tvärtom? Världen rasar samman först, så jag med den? Det är inte viktigt. Allt det gamla måste få rasa sönder för att ge utrymme till det nya. 

Och nu gäller det Adam, den förste mannen, som hans namn betyder. Jag drar fyra kort för oss båda och hur vi i denna stund relaterar till varandra.

Mitt kort och hur jag inverkar på vår relation är detta:

Zen Tarot Card

Jag är skaparen här och kortet säger mig att vad jag än tar mig för nu så kommer det att vara framgångsrikt,

Adams kort är:

Zen Tarot Card

Adam brinner med intensitet, han hittar sin källa. Han vet exakt vad han ska göra och inget kan stoppa honom.

Våra energier mixade är just nu detta:

Zen Tarot Card

Utmattning, det kort som jag själv fått de senaste dagarna. Vi är nog båda utmattade av varandra och det är i detta som lösningen ligger. Jag har den senaste veckan, faktiskt månaden gått djupt in i denna energi. Ingen rolig plats att vara på.

Insikten för oss båda är denna:

Zen Tarot Card

Kreativitet. Ja. Tack gode Gud för det. Tack, tack, tack!

Det kommer att bli riktigt bra det här. Tack. 

Så här skriver Osho om kortet:

"Creativity is the quality that you bring to the activity that you are doing. It is an attitude, an inner approach - how you look at things.... 

Not everybody can be a painter - and there is no need also. If everybody is a painter the world will be very ugly; it will be difficult to live! And not everybody can be a dancer, and there is no need. But everybody can be creative. 

Whatsoever you do, if you do it joyfully, if you do it lovingly, if your act of doing is not purely economical, then it is creative. If you have something growing out of it within you, if it gives you growth, it is spiritual, it is creative, it is divine. You become more divine as you become more creative. 

All the religions of the world have said God is the creator. I don't know whether he is the creator or not, but one thing I know: the more creative you become, the more godly you become. When your creativity comes to a climax, when your whole life becomes creative, you live in God. So he must be the creator because people who have been creative have been closest to him. Love what you do. Be meditative while you are doing it - whatsoever it is!

Osho A Sudden Clash of Thunder Chapter 4

Commentary:

From the alchemy of fire and water below to the divine light entering from above, the figure in this card is literally 'possessed by' the creative force. Really, the experience of creativity is an entry into the mysterious. Technique, expertise and knowledge are just tools; the key is to abandon oneself to the energy that fuels the birth of all things. 

This energy has no form or structure, yet all the forms and structures come out of it. It makes no difference what particular form your creativity takes - it can be painting or singing, planting a garden or making a meal. The important thing is to be open to what wants to be expressed through you. Remember that we don't possess our creations; they do not belong to us. True creativity arises from a union with the divine, with the mystical and the unknowable. Then it is both a joy for the creator and a blessing to others.

Visningar: 231

Kommentera

Du måste vara medlem i Vår Nya Värld för att lägga till kommentarer!

Gå med i Vår Nya Värld

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 26 November 2012 kl. 12.13

Varsågod, kära Marianne, jag är så glad om jag kan vara till den minsta hjälp för någon annan. Tack själv för allt det du gör i detta stora och omvälvande uppvaknande som vi människor nu är mitt i! Märkligt nog känner jag att jag är mer till hjälp för mina barn nu när de är långt ifrån mig. Och jag har släppt min skuld. Mina barn har valt mig och jag har alltid gjort mitt bästa. NOG med självplågeri och förebråelser nu. Tack!!

Kanske funkar det bättre nu för att jag, för första gången sedan de kom till mig för drygt 20 år sedan, verkligen ger mig tid att vårda och nära mig själv helt och fullt. Någon sa till mig för inte så länge sedan att jag är självupptagen. Ja, svarade jag, om jag inte är det, så är det ingen som är upptagen av mig.

Jag sa till personen ifråga, om alla tänker som du så har Jante vunnit. Fuck Jante!

Jag fyller på mig själv med det bästa jag kan tänka mig, tid för mig i lugn och ro... och överflödet räcker till alla runt omkring!  ♥♥♥

 

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 25 November 2012 kl. 22.17

Jo, jag ska säga också, att sedan jag skrev denna bloggen har jag fokuserat mig på att tänka på allt det positiva jag upplever med Adam. Jag har skrivit brev till honom där jag listat allt det häftigaste jag vet och upplevt av och med honom. Jag har skrivit till andra och bett dem fokusera på allt positivt med Adam och helt lägga bort den gamla bilden. Jag tror faktiskt människor känner detta väldigt snabbt och det gör det enklare för dem att resa sig ur en problematiskt situation. Det handlar inte om att sända ljus och kärlek, vilket ju är vackert i sig, utan ännu mer om att verkligen påminna sig sjävl och aktivt fokusera på de positiva egenskaperna hos en annan. Så tänker vi ju på framgångsrika människor och idoler: vi har vant oss vid att se hur bra de är på olika saker, låt oss göra samma sak med människor som vi upplever som misslyckade, jobbiga eller problematiska. Låt oss göra det med precis allt och världen kommer snart, mycket snart att se helt annorlunda ut. Jag är lycklig och tacksam över hur bra vi redan blivit på detta. Namaste ♥

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 25 November 2012 kl. 22.10

Allting löser sig. Fick precis detta från Adam, en STOR förändring i hans liv. Jag delar detta dels därför att jag vill logga det som händer, dels därför att jag tror att genom att vi lämnar ut detta som är så känsligt, så kan det vara en inspiration för någon annan. Jag inser att Adam troligen skulle bli sur på mig om han visste, för han är i en känslig ålder, men min högre vägledning säger mig att jag ska dela det ändå. Ber om förlåt i förskott, men vissa saker måste man göra även om det inte känns rätt ur egots perspektiv. 

but... an answer to your earlyer question... no there wont be any big event but... having access to my laptop and gaming will always be a  part of my life
[11/25/12 1:14:23 PM] Adam Stewart: and untill i find something that meets the needs that it provides it will probably stay that way

[11/25/12 1:14:41 PM] Adam Stewart: but i do feel very different now

even the idea of being on a plane alone to the US is probably one of the single scariest things ive done

and recently i even told pappa that i decided to start taking care of myself and my body again pretty much meaning that i chose to live...
[11/25/12 1:17:06 PM] Adam Stewart: instead of how i was before living in the idea that the body i was in was only temporary until i found a way of disposing of myself

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 9 November 2012 kl. 14.29

Tack, kära, tungt, tungt det du burit på. Att leva i den energin som en deprimerad och suicidal människa bär på är det tyngsta ok. Jag vet från min far, som "omkom" i en bilolycka när jag var 20. 

Ja, man kan ha hur mycket dåligt samvete och skuld som helst för det som varit och hur vi tror att det påverkat våra barn. Men som du säger, och det säger jag ofta till mig själv med. Med den information vi hade, så kunde vi inte ha gjort bättre än vi gjorde. Dessutom tror jag att våra barn valt just oss med omsorg för att få uppleva precis det som de har upplevt. 

Allt är som det är och blir som det blir av en anledning. Förr eller senare fattar man varför. Ju snarare vi kan komma över vår skuld, som troligen är den mest destruktiva tankeformen av alla, desto snarare läker vi och när jag läker, så läker alla andra runt omkring mig med.  Speciellt de som är närmast relaterade till oss. DNA är som en radio, det signalerar både mellan celler och kroppar. När mitt eget DNA slappnar av och börjar uttrycka alltmer välmående-gener (oxytocin, serotonin och annat gott) då signalerar jag även till mina barn att uttrycka mer sånt. Och avstånd spelar ingen roll. Visst är det fantastiskt!  

Och vet du, igårkväll hade jag ett underbart chatsamtal med min son för första gången sedan han for iväg. Han är förälskad!!  Och han berättade om det för mig, kändes heligt att få ta del av det. Och ja, tack för dina ord, jag har varit med mina barn mycket, och det är jag jätteglad för nu, även om ekonomin gick åt pepparn.  Stor kram till dig, kära Marianne, tillsammans läker vi oss alla. :)

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 29 Oktober 2012 kl. 20.24

Ha ha ha ha ha ha!!  Du är ju för underbar du, Ylva raring. Puss

Kommentar av Ann-Charlotte Stewart den 29 Oktober 2012 kl. 5.53

Käraste ljussyskon, till att börja med, stort TACK för alla era ord och funderingar kring detta. Jag tycker alltid att det är lika spännande att läsa hur olika människor tar det jag skriver. Jag skriver inte för att få sympati eller förståelse. Det är bara en beskrivning av vad som händer, en sorts diarieförande. 

Jag låter vad som helst komma ut och det är en del av själva läkandet och helt BEFRIANDE. Jag vet att Adam känner det med. Jag låter honom växa och håller honom inte i den boja som jag skapat för honom: den vision jag hade av honom tidigare. Adam är fri nu, för jag kan tänka på honom utan skuld och utan oro. Jag ser honom för min inre syn, full av energi, full av ljus, med ett stort leende på läpparna, med ett bultande hjärta fullt av hopp. Jag ser honom förlåta och förstå, precis som jag förlåter och förstår honom och alla andra missförstådda barn (jag själv). Jag ser honom i hans fulla ljus och känner frid i mitt hjärta inför allt detta nu - även om jag vet att det kommer fler delar. Det forsätter i all evighet. 

Jag vet med 100% övertygelse att allt kommer att ordna sig för honom, för mig och för oss alla och att allt är precis som det ska vara. Det finns enbart tacksamhet i mitt hjärta för allt det som skett och för det som ska ske. Det är en skön känsla. :)

Jag har nog aldrig upplevt att det var något "fel" på Adam, men visst var han annorlunda och visst har jag varit orolig och frustrerad för jag har inte vetat hur jag ska hantera saker och ting.   Jag vägrade envist låta systemet "utreda" honom när han var liten.  Vi har ju också hemundervisat mycket, jag vill att vi i vår familj skulle hitta våra egna vägar, eftersom jag ALLTID haft liten eller ingen tilltro till myndigheter.  

Jag hade den stora turen att ha min andliga moder där som jag kunde rådgöra med och det var hon som upplyste mig och vem Adam är. En gammal själ, en ledare och en ljuskrigare som kommit för att hjälpa mig att komma ihåg det språk som vi talar med hjärtat och för att komma ihåg vem jag är.

Det var ju så han och jag kommunicerade från börja och vi gör det fortfarande , men där har funnits ett långt glapp där vi inte kunnat nå varandra Oavsett, i meditation och stillhet finns möjligheten till kommunikation alltid där. Det har gjort det möjligt för oss att bo på skilda kontinenter och ändå ha en fin och stark kontakt med varandra på det eteriska planet. På det sättet är vi alltid samman och jag känner väldigt sällan saknad.

Samtidigt är det ett faktum att han, liksom jag, är starkt förgiftade, precis som de flesta av oss. Jag vet att han har fått alla de gifter (tungmetaller, strålning och kemikalier från labbet, amalgam, vaccinationer) som jag fick i mig, bara genom att han är min son. 

Gifter hör inte hemma i våra kroppen och jag ägnar mycket av min tid åt att undersöka de bästa möjligheterna att avgifta en människa och se till så att hon får den näring hon/han behöver. För med näringsbrist och förgiftning mår ingen bra. Och det är ett tillstånd som de allra flesta av oss lever med i dessa tider. Det är näst intill omöjligt att hitta helt rena miljöer och helt ren mat idag på vår planet. Det är inte så lätt att hitta riktigt bra och näringsrik mat heller i det moderna samhället. Vi är alla offer för detta och det är en stor utmaning för oss att ta tag i. 

Så nej, det är inget "fel" på någon människa. Var och en av oss utsätts och får uppleva exakt det karma och det kontrakt som vi satte upp för oss själva innan vi bestämde oss för att inkarnera. Det är ju en del av allt som ska hända. Det är ju hela idén med skolan Jorden.

Jag är tacksam för precis varenda del och upplevelse som kommer till mig. Även det som gör ont i hjärtat. Jag ser mitt liv som ett gudomligt äventyr och för det allra mesta är jag lycklig och glad, dessa dagar.  Det är ju vårt normaltillstånd att vara i bliss, men som i alla riktigt maffiga äventyr finns det alltid utmaningar, monster, drakar och skurkar på vägen, annars hade vi ju inget att göra. Det måste finnas utmaningar och jag välkomnar dem!

Ju mer vi växer och expanderar och utvecklas, desto större blir också utmaningarna. Adams och mina förgiftningssymptom, som resulterat i många olika "kroniska" sjukdomar är helt enkelt det som han och jag ska jobba med. Inte bara för oss själva, men för alla dessa barn i olika åldrar som lider och pinas i ett system som håller på att sammanfalla. Den lucka vi upplever mellan två tidsåldrar. 

Somt måste dö inom oss alla för att lämna utrymme för allt det nya som ska komma. Jag är inte rädd för att prata öppet om vare sig död, sjukdom, offerskap, separation, ångest, dålig självkänsla, mindervärdeskomplex, sex eller pengar. Snarare tvärtom. Jag känner att det är min plikt att dela detta och en livsuppgift att berätta om just de saker som är som jobbigast och mest skrämmande att prata om, jag gör det för att det är en del av mig, en del av oss och för att jag är autentisk och på riktigt. Och jag gör det som mitt hjärta kallar mig att göra. 

Alla vi människor är ansvariga för ALLT lidande på planeten. Den dagen vi alla inser det, då finns inget lidande kvar. För att kunna hantera det och läka det måste vi alla förstå att vi alla är samma och lika och att de skelett vi har i våra garderober måste ut i ljuset och få dansa fritt ett tag. När de väl är ute ur garderoben så disintegreras de snabbt. 

Så jag tar ut mina skelett offentligt och ser att de rätt så enkelt blir till damm när de exponeras. Jag hoppas att det kan ge inspiration och mod till någon annan att upptäcka hur LÄTT det är att läka sig själv och därmed alla runt omkring när man vågar vara helt naken och transparent.

Nyckeln är att våga följa hjärtat och alla dess nycker och modigt dela med oss av vad som verkligen sker inom oss, även det som finns allra längst ner och allra längst in. Den smutsiga byken.

Jag ser fram emot fler av oss som vågar rota längst ner i källaren och visa upp vilka monsterfynd ni hittar därnere, för det är långt ifrån rent i det kollektiva hjärtat. Jag hoppas på fler som vågar ta på sig städuppdrag och medvetet följa Persefone ner i djupet.

Varje nytt uppdrag in i Matrixen gör oss starkare och bättre, så var inte rädd för utmaningarna och de monster och drakar ni kommer att möta därinne. Det är så fantastiskt att fira tillsammans när man lyckats ta sig tillbaka till Vortex igen och kan säga att vi tagit kol på ännu en Agent Anderson och tagit ännu ett steg mot vår kollektiva och individuella frihet:

 

Kommentar av Lena Forsgren den 28 Oktober 2012 kl. 7.24

Fina du, jag läser ditt meddelade och det trillar en mamma-tår nedför kinden. För mig kommer känslan av att "inte räcka till" att dyka upp då och då, men som du skriver så gör vi våra val utifrån den erfarenhet och kunskap vi har just då.

Jag vill dela med mig av mitt ljus som just nu är väldigt stark och varmt.

 "Man kan inte se toppen om man inte sett botten" - och att du ser en strimma ljus i det mörka känns bra.

Gör bra saker för dig själv, vad tycker du om att göra? Gå på en konsert, dansa loss i vardagsrummet till en medryckande låt (hög volym). Umgås med små barn... hitta de små ljusstrålarna i livet och du kommer snabbt att få frid inom dig. 

Jag är med dig syster. Keep up the good work and keep on shining, stråla som bara du kan.

Energikramar till dig

Kommentar av kristina godman den 27 Oktober 2012 kl. 8.55

är du en främling här, liksom jag

på vandring genom vintergatans

oändliga galaxer.

kommer du i håg vem du är ?

 kommer du i håg din resas ursprung?

- det gör inte jag,

 men ibland kan jag förnimma små fragment, 

  explosioner av gudomligt ljus.

 i ödmjukhet en bön av tacksamhet

 för dessa insikter....

kommer du i håg syftet med din resa, 

varför du är här?

- det gör inte jag. 

 men ibland kan jag skönja ett mönster

när själar möts,

kedjereaktioner! ,

 likt ringar på vattnet

 när en sten kastas i.

är du som jag ,

här endast på ett kort besök , 

 för att föra kärlekens budskap vidare.

 välsignad varde de som går 

 i den sanna vägens ande....

© 2017   Created by Stefan Uhlén.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor