Jag är en person som lidit av oerhörd social fobi hela mitt liv.

Blyg är inte ens förnamnet på vem jag var.

Jag är dessutom en mycket bra skådespelare. Har blivit iaf.

För att ingen skulle märka min ångest. 

Så länge jag kan komma ihåg har jag varit rädd för människor. Rädd för att de ska göra mig illa. Rädd för vad de ska tycka. Rädd för att de ska lämna mig. Rädd för att de ska komma för nära och jag inte ska bli av med dem, att de ska utnyttja mig. På det ena eller andra sättet.

Sedan jag kom till planeten har jag undrat varför människor är så stygga mot varandra. Så mycket bråk och krig och elände på denna planet. Så mycket orättvisor. Allt har varit precis upp och ner här på jorden. Varför?

Jag var som barn och långt upp i åren livrädd för så gott som all social kontakt. När mamma och pappa bjöd hem sina vänner på fest, sprang jag in och gömde mig under sängen och låg där och skakade. 

Att ringa ett telefonsamtal till en annan person var en fasa. Jag var övertygad om att de skulle skälla på mig eller vara ovänliga på något sätt. Jag var verkligen sjukligt blyg och var nästan alltid tyst.

Autistisk, när jag tittar tillbaka på den jag var. Inlåst i min kropp. Hade inga ord att dela med mig av. Stum och rädd. Och jag trodde det skulle vara så. Och att det inte gick att ändra på. Tänk om jag hade vetat då...

Nu verkar det som om halva vår befolkning är autistisk, eller ännu mer kanske. Halva säger ingenting, resten tävlar om att synas och sälja sig. Bra skådespelare som lärt sig konsten att passa in. Bara en liten ringa del vågar göra väsentlig skillnad. Resten dör med drömmarna oförverkligade. Varför?

 

Jag har genom massor med arbete, healing, olika terapier och en massa viljestyrka/tvång och inte minst mod och längtan till mig själv, lyckats ta mig ut ur mitt fängelse och in i mitt hjärta och ut i världen, men jag är ännu inte helt färdig med min befrielse, men nästan.

Eller så kanske jag är det. Genom att jag skriver detta.

Jag bryr mig inte längre om vad folk tycker om vad jag tycker och tänker. Jag gör det jag vill göra. Säger det jag vill säga och jag vet att många inte gillar det jag säger och därför inte gillar mig. Det är ok. Jag gillar dem ändå, även om jag inte gillar deras åsikter. Men det är två olika ting som vi människor måste lära oss att skilja på. 

Jag tror att många, många, lider av social fobi och kanske mest de som är duktigast och försöker bygga så mycket yta och status och materiell rikedom som de bara kan. Den växande medelklassen. De har blivit, som jag blev, duktiga på att skyla över rädslan för att inte vara tillräckligt bra och för att vilja passa in. Många i de äldre generationerna sitter så fast i detta och så illa att de blir sjuka och bryts ner i förtid.

Som tur är så tolererar de yngre generationerna inte detta. De är vakna och vet bättre. Vi måste lita till dem, till barnen. De vet.

Så bort med denna gamla dammiga rädsla, bort med gamla ideal, värderingar och normer.

Våga välja något helt annat. Älska din inre FREAK!! Och för allt i världen: Krossa Jante så fort han visar sitt fula tryne. Där är våld berättigat. ;)

Frisk, sexig och fri, full av glädje och energi.

Och förälskad i hela mänskligheten,

Namaste,

Ann-Charlotte 

sprouting starseed

Visningar: 1823

Gör ett inlägg på det här

Inlägg i den här diskussionen

Jag skulle kunna skriva under på det allra mesta du beskriver här.

Jag ska inte påstå att jag blivit nå'n bra skådis, o har väl inte haft så fruktansvärd ångest att kämpa med. Jag kan inte heller säga att jag har lagt ner så mycket jobb med terapier o liknande för att komma över min sociala fobi. Nej, det har mera tickat på av sig själv o jag känner, så här efteråt, att jag har lyckats ta vara på en del rätta "små smulor" som ramlat i min väg.

Nu känner jag att jag kommit i ett läge (kanske till viss del med ålderns rätt) där jag kan tycka, tänka o göra det jag känner för utan att be om ursäkt.

Och, ta det inte som en förolämpnig, men du A-C är en av dessa smulor, tillsammans med en del andra här på DNMV.

Du skriver också, att den yngre generationen inte tolererar de äldres "fasadbyggande". Det är nog rätt till en del. Ungdomsrevolter dyker upp titt som tätt. Men när man hör snacket i "Taxi-baksätet" på Fre-Lör-kvällarna så blir man fundersam. Det är fortfarande mycket "måste-se-ut-som-o-göra-som-alla-andra", mycket intrigerande o drama.

Men kanske är det så, att det är dom som åker taxi. Dom "vakna" gör nå't annat.

Tack, Calle, jag är hedrad att få vara en smula i ditt liv. Likaså är jag tacksam för att du är en sådan brödsmula i mitt. Tillsammans blir vi en bra smulpaj!  Finns det några intresserade äppelbitar kanske? 

Och jo, visst finns det en hel hoper unga svenskar som är skitskraja för att vara sig själva, "taxi- och curlingbarnen, men det finns, och ännu mer så utanför Sveriges gränser, en helt ny generation av unga som inte har någon annan utväg än att protestera och gå sin egen väg. De erbjuds helt enkelt inga andra alternativ av samhället, så de MÅSTE hitta nya vägar för att kunna överleva. 

I slutändan blir allt bra i alla fall. :)

Jag vet inte om jag är rädd för människor, men i grupp låser det sig fullständigt. Jag blir "inlåst" i mig själv, i min egen lilla "bubbla". Jag har lidit av detta hela livet och tyvärr kommer jag inte ur det. Det går lite upp och ner, men åldern verkar tyvärr inte hjälpa mig med detta. Detta är fruktansvärt jobbigt och ett stort handikapp som samhället är uppbyggt idag. Egentligen gillar jag nog människor och vill vara med, men detta hindrar mig, trycker ner mig och sänker mitt självförtroende.

Kunde varit jag som sagt det, om det är till det bättre. Verkar som om vi är flera med exakt samma konstiga problem. !

Ja, man kan verkligen inte tro att det är dig själv du pratar om som den blyga, du som känns så lugn o trygg med alla dina sidor A-C!(även om du ibland är mer busig än just lugn;) Läste nånstans att de unga idag inte kan hitta några förebilder längre i tidigare generationer pga att samhällets utveckling går så snabbt, och att de därför måste skapa sin identitet o tillvaro helt själva. Hoppas bara de har ro nog att bygga upp den utan lager av materiella tillgångar och en socialt lyckad mask.

Känner igen mig i detta att vara väldigt blyg, nästan socialt handikappad. Minns att jag, för bara några år sedan, kunde bli som stum när jag hamnade i grupp med andra människor, tex att hamna bredvid några på en middag, hjärnan liksom stannade av och jag kunde inte komma på nåt passande att säga eller ens fråga. Eller oxå var jag så nervös att behöva ha att göra med en annan människa att  allt jag sa blev jättekonstigt o spänt framfört o inte alls det jag ville eller hade tänkt säga.

Men som tur är har jag med ålder o erfarenhet (o möten med undebara smulor som bl a A-C) slappnat av så pass mycket att jag klarar mig väldigt mycket bättre. Jag har förstått att jag inte varit ensam om mitt problem, samt att det inte är total katastrof om alla inte gillar mig, för en del gör det ändå och som tur är så är det folk jag själv oxå gillar att umgås med. För mig har problemet kanske oxå att göra med att jag har för vaga gränser, och då råkat illa ut själv eller så känner sig folk illa till mods i ens sällskap när man beter sig så. Men ofta har jag satt för strikta gränser, pga rädd för att bli utnyttjad o inte få ha mig själv ifred. Jag har varit, och är fortfarande till viss mån, oerhört egocentrerad, trott att alla ser allt jag gör och dömer mig efter det.

Citerar från en artikel om blyghet i Damernas värld (nr 14/2012): " Min psykolog sa att folk har nog med sig själva och på ett finkänsligt sätt påpekade hon att min blyghet delvis handlade om att jag var självupptagen. Hon tipsade mig att lyssna på mina arbetskamrater istället för att fokusera på mig själv, och det hjälpte." och: "Det vi idag känner till om blyga människor är att de ofta är bra på att lyssna på andra, samarbeta och ge stöd. Alla viktiga egenskaper för att få ett bra samhälle att fungera fredligt."

Tyvärr, eller symptomatiskt kanske, så är jag oxå en rätt bra skådespelare och har lärt mig hur jag ska bete mig i olika sammanhang för att jag ska komma undan som "normal", samt att hålla masken när jag är rädd o osäker. Som jag hört att autistiska människor lärt sig, de övar in en jargong. Ändå har amatörskådespelande i olika grupper samt sjunga i kör o liknande, varit en stor hjälp att prova o leka sig själv i olika roller och att våga vara del av och behövd o sedd i en gemenskap. Tror oxå att inövandet av en "jargong" som alltid funkar gett mig den trygghet jag behövt för att våga släppa loss min knasiga fantasi o våga improvisera, dvs leva ut mitt inre "freak"!

Känn min kärlek nu. Just som rädslan att släppa är för stor. Kom med på en färd genom Uni... Multiversum. OM du vill är detta din stjärnportal in i en annan värld. Slappna av nu. Släpp det gamla och upplev det nya. Vi ses i hjärtat. Kram 

shori.co

Å Gud vad härligt att läsa dessa ord ! Du är så underbar! Det är underbart överhuvudtaget att hitta hit till alla här på DNMV! Är så tacksam för det!

Känner igen mig i mycket av det du säger...!

Är blyg - fast har varit ännu blygare. 

Ber böner för Moder Jord och alla små barnen, (ser mig själv som ett litet barn med mycket att lära) och alla-  om Tro, Hopp och Kärlek, Fred, Frihet, Healing, Harmoni.mm..Livsviktiga grundfundament till allt liv...! 

Känner av vibbar just nu i omvärlden som heter duga...och tröstar mig med att det som består är KÄRLEKEN...den är evig...det andra är omvägar...som behövs...för att vi ska kunna göra det fria valet...VAD VILL JAG?! Vad är viktigt för mig!? Och veta att vi alla duger som vi är - älskade som vi är! Skulle gärna möta Dig - Er - på någon träff! Finns så mycket att dela!

varm kram till dig

/Kerstin Malmberg ...moonflower

Jag känner igen mig... och det har blivit bättre.

Tack med kram!!!

Gabriel, kära vännen, du är så modig!!  Ett stort och varmt TACK till dig för att du delar med dig av detta svåra. Jag känner igen mig. Jag har känt mig precis som du, med skillnaden att jag hade inga vänner alls. Jag var livrädd för folk fram till jag var 30 (jag är 51 nu). Hade djupt förborgade hemligheter, saker som jag skämdes över och hatade mig själv för. Du har tagit det första stora klivet mot din frihet: du vågar berätta om hur du känner och det hjälper en massa. Du kommer snart att upptäcka att det finns fler som känner som du, du är verkligen inte ensam. Tyvärr, kanske man ska säga, alltför många människor i vårt vackra land lider av blyghet och social fobi. Vi har låtit oss tryckas ner av Jante: "du ska inte tro att du är något, du ska för alltivärlden inte tro att du är värdefull, älskbar och fantastisk precis som du är".
 Men sanningen är att du är ett mirakel och du är värd det allra bästa i livet.  Lyckliga du som upptäcker detta hos dig själv nu när du är så ung. Lyckliga du som tar modet till dig och berättar om det som gnager inom dig. Du kommer snart att vara en förebild för många runt omkring dig - som känner precis som du, men som inte vågar berätta för någon. Du är på väg att vakna upp och lära dig att älska dig själv precis som du är.  Grattis till ditt enorma mod och fortsätt att stråla ditt vackra ljus!!  Du är på väg att hitta dig själv.

Stor kram, Ann-Charlotte ♥

Håller med Gabriel. Du är verkligen en ljusspridare AC ;)

Tack Robert, jag kan inte tänka mig något bättre än att vara just det!  :)

RSS

© 2017   Created by Stefan Uhlén.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor