Pratade på chatten igår om detta en del får en pang upplevelse andra växer det fram och en del har alltid haft inom sig, lite nyfiken på Era upplevelser. Själv har det nog alltid funnits mer eller mindre men mognade fram under en lång kris och lång sjukdom.

Visningar: 1646

Gör ett inlägg på det här

Inlägg i den här diskussionen

Hej Nenne! Intressant, det är som den andliga utvecklingen går i vågor och precis som du skriver har uppförsbackarna skapat mycket av min andlighet och min personlighet.

Vilken intressant diskussion! :)

 

För mej var det nog så att det kom smygande, och samtidigt har den liksom alltid funnits där. Men starkast har det kommit de senaste 7 åren, sen jag fyllde 21 ungefär.

Hos mej har nog min sjukdom haft stor betydelse för min andlighet också, absolut! För det var då, när jag hade varit sjuk i 5 år som jag bestämde mej för att använda mej av min sjukdom istället för att bara låta den ta över mej. Använda den som ett slags lärande, en utmaning! Att försöka ta mej ur den själv och inse att den har nåt att ge mej.

 

Under åren har jag sällan haft något behov av att prata eller berätta om min andlighet, mest letat inom mej själv. Men nu på sistone tycker jag att det är väldigt intressant att prata med andra, få massor med goda tips och gensvar! DNJV har verkligen gett mej mycket av det! Underbara människor är ni allesammans här!! :)

 

Hej Lilla Y jag känner igen mig i din berättelse. min sjukdom har varit en lektion då jag lär mig lyssna till mig själv min kropp och min själ och ande. Mitt mål är att kunna vara sådan som jag skulle behövt runt mig när jag var som sjukast. Tack vare denna sajten har man ett ställe att söka kraft och stöd och dela med sig av de kunskaper man har då man känner sig stark. Lycka till på din fortsatta andliga resa.

För mig började det när min far gick bort 1995 lite smått...man började undra över livet....sen blev min mor sjuk året efter och fick cancer och jag följde henne i sin sjukdom i ett års tid innan hon gick bort....sen började jag läsa mer och mer o sorgeböcker/andliga böcker... och sen gick jag själv in i en utmattningsdepression .....och på den vägen är det...9,5 år sen den tog fart.....nu har jag utmattningen kvar....som jag brottas med...trots åtskilliga försök att komma tillbaka i utbildningar/kurser, arbetsförsök....hjärnan funkar inte mer...just nu i alla fall. Jag har ju hoppet kvar, men läkarna tror att det är kroniskt av den erfarenheten de har.

Så jag försöker att leva ett så gott liv jag bara förmår, barnen...tre stycken är utflugna...så nu har jag all tid i världen att ta hand om mig själv...men att ha haft ansvaret själv för barnen har ju klart tagit på krafterna och nästintill ett heltidsjobb hela tiden för att klara av försörjningen ...ja de som har barn vet ju allt detta....Jag klagar inte längre, jag har ju valt denna vägen själv...men den var tuff...och en barndom där jag varit i "föräldrarnas psykisk fångenskap" tills man kunde ta sig därifrån när jag var myndig.Visst de ville väl och skydda mig, men att inte få ha socialt normalt umgänge med kompisar/vänner under hela sin uppväxt sätter sina spår och ger stora handikapp ...ja vi har alla våra stories....Så jag har fått ett uppvaknande i alla fall och insett ett och annat under årens lopp...så jag håller på att släppa blockeringar som satt sig i kroppen med hjälp av olika behandlingar och insikter som man får i samband med det...basal kroppskännedom är mycket bra, rosenterapi ett annat...meditation....För att bli den jag egentligen är innerst inne, plockat bort de programeringar som inte är jag,projektioner...Så Annelie just under sjukdom kommer mycket upp till ytan och man får chans att lära känna sig själv.         

Kära Angel52! Du är verkligen en ängel, tack för att du delar med dig av så mycket till oss, att du tar hand om oss här på forumet, din kärlek och insikt. Ibland känns det som om vår väg är för tuff att vi valt för tuff livsväg, men ofta märker man att det ena livs steget förbereder oss för nästa. Min relation till mina barns pappa var inte lätt men det jag gick igenom med honom har på något sätt underlättat eller gett mig en envishet att hålla ut och fortsätta kämpa om jag visste hur tuffa de fem år som jag gått igenom skulle jag nog inte levt idag. Min ms slog ut mig och jag blev sängliggande i 2-3 år är bättre men inte bra idag. Vännerna försvann och ensamheten har varit svår. För mig har mindfullnes och meditation varit en räddning. Det är så skönt att släppa förnimmelserna av obehag man har i kroppen och se det som just det, en känsla utan värderingar. Jag drivs precis som du gör av att dela med mig av den tröst och hopp sopp som jag hade behövt när det var som mörkast. Livet kan vara både svårare än vi trott och mer underbart också för mig tar det tid att bli en stark individ när man lidit av dåligt själv förtroende hela livet men livet blir bättre. Tack vare detta forum kan jag få daglig spis av insikter och uppmuntran. Kram.

Vilken guldgruva av lärdom jag dyker ner i denna diskussion. Vilka skatter av upplevelser ni delar med er av. Och ni speglar alla nästan exakt detsamma som jag upplevt och som sparkat mig därbak, tvingat mig att växa och evolvera. Det finns en del gemensamma väckarklockor från vad jag kan uttyda, svår sjukdom, stor fattigdom, svåra uppväxt förhållanden, isolation och ensamhet...  jag har smakat på alla de där jag med, men jag måste säga att det som allra mest gav mig en spark därbak och som har motiverat, nej inspirerat mig mest av alla är när jag den allra första gången höll min dotter i mina armar.

 

Jag kommer aldrig att glömma när jag tittade in i Isas ögon den första gången och såg Källan/Universum/Gud i en annan varelse. Det var det stora omvändandet för mig. Från den stunden visste jag att jag hade något väldigt viktigt att göra på denna planet...  Kärlek :)

Tack för Era berättelser, håller med om att svåra upplevelser får oss att gripa tag i ett högre hopp. Idag var en kaotisk dag då telefonen ringde hela dagen samtidigt som jag hade några viktiga möten så fort jag hade en stund ledig la jag mig ner och försökte meditera det var skönt att rensa huvudet från alla tankar och all stress när man är sjuk behöver man det desto mer.

Susanne sa:

Det var intressant och berörande att få ta del av  era "andliga uppvaknanden" och vad ni gått genom.

Så länge jag kan minnas har jag trott på en osynlig kraft (Gud). När jag var barn så bad jag ofta om hjälp i förtvivlan och svårigheter till denna osynliga kraft. Det kanske var ett sätt att lätta på trycket och på spänningar,få ur mig ledsamma känslor. Jag kommer inte från någon religiös familj/ släkt. ( Fylla och bråk)

För mig är andlighet att det finns något som vi inte kan se, som är större än oss människor, som vi kan förnimma , känna och höra emellanåt.

På 90 talet så läste  jag Margit Sandemos bok- Vi är inte ensamma. Den var en inkörsport till liknande böcker om andlighet, spiritualism mm. Så jag sökte vidare i nyfikenhet om den osynliga världen och om olika  ockulta fenomen...Det kanske var mitt "andliga uppvaknande".

Jag har sökt mig fram genom  en hel del för att "må bättre och bli mer hel som människa", använt mig av olika  kristaller, gjort auramålningar, fått distans healing, chakra balansering, olika meditationer, olika affirmationer, haft kontakt med olika medium i konsultationer, gått på seanser, blivit spådd i tarot kort, har egna tarotkort,har olika änglaprydnader runt mig mm

Livet själv med dess berg och dalbanor, olika svårigheter, har gjort att jag känner att det finns en djupare och större betydelse, innebörd än vad jag kan se och förstå alltid. Ibland kanske det är en tröst när det är jobbigt och svårt.

För mig är även andlighet att vara nära sig själv, att göra sådant jag tycker om ,liksom vara närvarande i stunden, i enkelhet och känna mig fylld av en behaglig frid , inre rikedom. Det kan vara att gå i skogen,att läsa en bok, måla, handarbeta, lyssna på musik, skratta, sjunga, gråta, dansa, se havet, känna vinden, tända ljus, ..

Det har hjälpt mig fram och närt min själ i svårigheter..och gör fortfarande...

 

 

 

 


Hej Susanne!

 

Din livs historia om ditt andliga uppvaknande, var i stort sett som att läsa om min egen väg.  Kram


Susanne sa:

Det var intressant och berörande att få ta del av  era "andliga uppvaknanden" och vad ni gått genom.

Så länge jag kan minnas har jag trott på en osynlig kraft (Gud). När jag var barn så bad jag ofta om hjälp i förtvivlan och svårigheter till denna osynliga kraft. Det kanske var ett sätt att lätta på trycket och på spänningar,få ur mig ledsamma känslor. Jag kommer inte från någon religiös familj/ släkt. ( Fylla och bråk)

För mig är andlighet att det finns något som vi inte kan se, som är större än oss människor, som vi kan förnimma , känna och höra emellanåt.

På 90 talet så läste  jag Margit Sandemos bok- Vi är inte ensamma. Den var en inkörsport till liknande böcker om andlighet, spiritualism mm. Så jag sökte vidare i nyfikenhet om den osynliga världen och om olika  ockulta fenomen...Det kanske var mitt "andliga uppvaknande".

Jag har sökt mig fram genom  en hel del för att "må bättre och bli mer hel som människa", använt mig av olika  kristaller, gjort auramålningar, fått distans healing, chakra balansering, olika meditationer, olika affirmationer, haft kontakt med olika medium i konsultationer, gått på seanser, blivit spådd i tarot kort, har egna tarotkort,har olika änglaprydnader runt mig mm

Livet själv med dess berg och dalbanor, olika svårigheter, har gjort att jag känner att det finns en djupare och större betydelse, innebörd än vad jag kan se och förstå alltid. Ibland kanske det är en tröst när det är jobbigt och svårt.

För mig är även andlighet att vara nära sig själv, att göra sådant jag tycker om ,liksom vara närvarande i stunden, i enkelhet och känna mig fylld av en behaglig frid , inre rikedom. Det kan vara att gå i skogen,att läsa en bok, måla, handarbeta, lyssna på musik, skratta, sjunga, gråta, dansa, se havet, känna vinden, tända ljus, ..

Det har hjälpt mig fram och närt min själ i svårigheter..och gör fortfarande...

 

 

 

 

Det slog mig idag att det började på väg hem från en fest, var tunt klädd i 15-20 minus på väg till bussen 2 km bort, men missade den precis ! Började frysa nåt helt enormt och tröttheten kom smygande. Såg två träd som växte ihop vid marken, så jag kilade mig ner mellan dom, drog in armarna och tryckte dom mot kroppen men det var bara till lite hjälp. Så kom tanken att jag nog fryser ihjäl om jag somnar, då började jag visualisera en badstrand med stark sol och värme, det var så varmt att jag fick sätta mig under ett sol parasoll, då började värmen sprida sig i kroppen, och jag satt och mös där och höll på att missa nästa buss när den kom en halvtimme senare ! Den upplevelsen var den som jag hållt som helt otrolig under mitt liv, att vi har sådana krafter i oss ! Religioner har alltid vart en skräckupplevelse i mig, och hållt mig borta från det spirituella, innan jag fattade skillnaden ! Nu åker jag berg å dalbana mellan egot och mitt högre jag ganska mycket, men det blir bättre och bättre hela tiden med er hjälp bla ! Delar med mig till höger och vänster om det, och har väl lite kuf stämpel på mig, men jag ser att dom flesta höjer på ögonen, för det mesta jag delar med mig, får dom nåt att goggla fram det på, så det är bara att fortsätta vägen mot vår nya jord utan att se tillbaka för mycket. Jag är inte rädd för vad folk tycker om mig, det år deras problem, men mina barn måste avguda mig, det är ett måste, för det gör jag med dom.

Mitt uppvaknande kom när det var nyårsafton 2009

Satt ock drack ett par bärs med brossan.dagarna innan så hade jag gått med i moderjordnätverket-det skulle vara fullmånehealing kl 20.oo på nyårsafton-hade glömt bort detta totalt-det var på samma gång ungefär som spiralen i norge hade varit-jag hade angel 52 online på datorn-satt ock småpratade med henne paralellt med brossan

Så exakt på slaget 20.00 så känner jag hur jag liksom träffas av en stråle som går rakt in i min bröstkorg ock öppnar upp mig totalt-först förstod jag ingenting-sen trodde jag att detta var en händelse global-att alla genomgick detta på jorden-det var så starkt att jag liksom kände hur hela mit hjärta öppnades-började gråta av ren lycksalighet-tittade på brossan.han hade somnat helt plötsligt-då hör jag en röst inom mig -gå ut ur huset-rösten var så naturlig att jag lydde omedelbart-gick ut mitt i smällkalla vintern-var ute i flera timmar-kommer bara ihåg en enormt stor blå måne

Upplevelsen var så enorm ock bekräftade allt som jag alldrig direkt trott på förr-har oxå som leo varit rädd för religionen-ock det har åxå hållt mig borta från det spirituella

Efter detta så hamnade jag i en enorm utvecklingsvirvel-skrämmande i sin visuella ock känslomässiga styrka-som tur är så hade jag denna sajten ock förmånen att ha blivit guidat av ett astroligiskt  medium till att hitta min vän angel 52 som förklarade för mig vad som hände-var mer eller mindre novis-trots att jag mediterat i 25 år innan uppvaknandet

nu är jag i utvecklingen ock låter det ta mig dit den vill

Allt faller så sakteliga på plats

jag har blivit den jag alltid velat bli-det jag trodde var omöjligt

Trodde alldrig att jag skulle kunna fälla en tår igen-hade fel

 

Jag fick mitt andliga uppvaknande när jag arbetade mycket med mig själv efter att ha gått in i väggen. Jag påbörjade en kurs och det fanns en person där som berättade om stjärnorna och jag berättade om saker jag själv upplevt, om alla stjänor som börjar blinka mot mig, faller eller andra fantastiska saker jag upplever under stjärnhimlen. Han pratade med mig, den här personen, men inte så många ord kom från munnen. Jag kände hur det surrade och bubblade i hjärtområdet. När han pratade om stjärnorna och vad det nu var han sa, så föll tårar från mina kinder, hur många som helst. Jag kände mig som en fjant. Då sa han lugnt "det är okej, allt är som det ska vara, du längtar hem, det är därför du gråter, du känner igen det jag säger och vet att det är sant", samma kväll frågade han mig om jag hade känt något på min rygg. Sedan dess har det gått med sprakande fart. Nu försöker jag förstå mina speciella gåvor och vad jag ska använda dem till. Jag försöker få kontakt med mina skyddsänglar. Jag vet inte riktigt vad jag gör för fel! Jag vet att de hör mig, men jag hör inte dom! Kärlek ljus och glädje /Malin

Ja Malin jag tror att just att komma i det tillståndet "gå i väggen" säger mycket om att det är dags att gå inåt i oss själva o ta reda på vem vi egentligen är. Vi har det behovet som gått just den vägen....Har sett det av så många som befinner sig i det tillståndet i min närhet och även jag själv har behov av att bli något annat än jag varit.

Så underbart för dig att du fann din öppning just på den kursen.Jo vi har alla våra vägar att finna oss tillrätta här på planeten Jorden.Det är så spännande, man vet aldrig vad som händer från dag till dag.

Jag går på Basal Kroppskännedom (BK) igår under "träningen" blev jag alldeles svettig på näsan ingen annanstans, så jag frågade varför jag blev det.Du har förmodligen en blockering i kroppen som lossnat...jag vet att jag har stopp i flödet i kroppen för mina fingrar blir som prinskorvar när jag gör övningarna som vi gör i BK...mycket obehagligt...och jag vet ju inte hur jag ska bli av med det?Det är just när jag gör övningarna i BK som svullnaden i händerna/fingrarna kommer.Denna behandlingsformen berör de inre musklerna i kroppen och det är som att skala en lök, lager för lager i kroppen faller bort som inte ska vara där, säger vår instuktör/Angel 

RSS

© 2017   Created by Stefan Uhlén.   Drivs med tekniken bakom

Emblem  |  Rapportera en händelse  |  Användarvillkor